Liten

Jag vill tillbaks.
Jag ångrar allt.

Jag ångrar alla bråk jag satte igång i onödan.
De skällsorden som delats ut.
De gångerna jag drog mig för att gå över till dig.
De gångerna tvn stått igång på nattetid, kunde ju lyssnat till din andetag då.
Jag kunde försökt göra dig glad när du var nere.
Jag kunde njutit.
Jag tog allt förgivet.

Enda gången jag känt mig omtyckt, välkommen och trygg med någon.
Nu är jag ingenting. Har inte ens mig själv kvar, för jag kan inte tänka.
Det finns inget värre än att bli lurad.
Lurad, the story of my life.
Inget gör så ont som att höra hur liten man egentligen är.
Att jag är inget.
Inget av värde.

Jag kan inte säga något.
Jag hörs inte.
Jag är totalt hjälplös.
& jag hatar det.

Jag vill tillbaks.
Vill kila in mina kalla fötter i dina knäveck.
Lyssna på dina andetag, dofta dig i håret och kyssa dig på nacken.

Jag skäms så, men jag känner mig så liten.
Så ensam och övergiven.
Jag tycker om dig så mycket. Jag litade på dig.
Jag saknar varenda millimeter av dig.
Men jag är liten.
Jag hörs inte.

Belly up.

Har jobbat min sista dag på Max. Vilken konstig känsla! Hatkärlek at its' highest.
Jag kommer sakna alla mina kollegor, mina vänner.
My partners in crime. Ni är alla guld värda.
Glöm inte mig. Jag är obligatorisk på alla kommande personalfester.
Inget party utan Marty, right?

Jag ser fram emot ljusare tider.
Lite förändring förgyller, mer fritid, mer papper med svunna kungar.
Ett lite lättare liv. Mindre virrvarv bakom pannbenet.
Mindre tryck på leder och telefonen kan få vila lite.

Tyvärr är det ju inte så att när en sak löser upp sig följer allt annat efter.


Förd bakom ljuset, hur länge vet jag inte, sitter jag nu här, med tårar rullande ner för kinderna och ett enormt tryck över bröstet.
Jag blev visare efter första gången, men det är bevisat; Bränd Marta flyr ingen eld.
Jag vet hur jag vill ha det, jag vet vad jag vill. Jag vill vara vi. Det tyckte jag var mysigt.
Vet inte vad som satt stopp för oss. Kan inte för mitt liv fundera ut det heller.
Med ingenting & noll sagt är det väl bara att svälja...? Det är bara så förbannat satans helvetes jävla svårsmält.
Tillbaks på ruta ett. Rebooting. Ärrad. Ledsen, så jävla ledsen.
Ledsen att jag aldrig verkar räcka till...
If you could only see what I see, everytime you leave...
Fcuk.
Vill vara arg. Kan inte. Kan bara vara ledsen. En slagen hjältinna. Död på slagfältet.


Flaket i kylen & halvan Smirnoff frestar. Men jag låter bli.
Nya jobbet och alla omkring betyder mer än bedövning just nu.
Jag måste växa upp. Inte dricka, sova eller bara döda alla känslor.
Jag måste lära mig ta itu med allt. Om andra kan fungera så, varför kan då inte jag?

Ensamheten är påtaglig. Tryggheten känns som bortblåst.
Vill bara dra tillbaks klockan.
Inget fake, bara riktigt, ärligt och rent.
Varför blev det inte så?
Varför ska jag alltid få ont?
.....

She's sick of being late, she knows she's second rate.

....I'll bite back!

Lillkillen som besökte Donna Gina i lördags under mitt skift var lagom packad.
Jag var lagom irriterad p.g.a. diverse incidenter (kaxiga små bitches & dyngraka stammisar som kladdade,etc).
Vi skulle precis stänga och vi bad honom snällt att gå ner i baren.
Lillkillen (om jag minns rätt var han precis fyllda myndig), får luft ifrån ngnstans att kalla mig
"krogens största f!tta".
Ok, tänkte jag. En chans till får han.
-Vad sade du, frågade jag och spände ögonen i honom.
Han upprepar sig "Ja, du är en j'vla f!tta".
Ett ögonblick senare häller jag en halv cider i grenen på honom.
Ger honom det tomma glaset, mest som ett hån. Inte speciellt genomtänkt, eftersom Lk larmade det i ansiktet på mig.
Jag körde ngn wrestlingmanöver och fick ner honom på golvet innan han blev utkastad och portad.
In yah face punk!


Kort och gott; Stå på dig, annars gör någon annan det.