South Park ftw.

Jag lider fortfarande av den här förbannade förkylningen från helvetet.
Vaknade i morse och mådde som en klubbad säl.
Nu lider jag iaf inte ensam. Har ännu en gång lyckats smitta ner kära Dan med baciller from hell.
Sorry, D. Men du måste inse att du inte är stålmannen, utan också kan bli sjukis.
Lovar att ställa upp för dig som du gjort för mig nu.
Jag har nämligen blivit makalöst ompysslad av D nu under sjukdomstiden.
Är fantastiskt glad att jag har honom. Honom och Robin, som akut försedde mig med nässpray, vix och alvedon miss i nassen.

Min lägenhet förfaller, sakta men säkert, eftersom jag inte har någon som helst ork att ta itu med något alls.
Råkade t.o.m. missa att betala telefonräkningen i tid, så nu har Tele(s)nor tagit ifrån mig alla rättigheter att ringa, gaah. Känner mig som strandad på en öde ö. snyyyft.
Betalningen kommer väl in senare idag, förhoppningsvis, så jag behöver inte känna mig som en outsider för länge till.

De senaste nätterna har jag spenderat framför datorn & spelat poker på nätet som en maniac.
I am hooked, deluxe! Längesedan jag tillfredställde pokernerven och nu är det bättre än ever!
Spelar bara för småsummor, men kicken är där, som faen. Lovin' it.
Jag ber nu också alla att hålla tummarna för mr D, som spelar poker-sm 29/11!
Om han tar hem det åker nämligen Mardy till Kuba ;)

Och nu vill jag hedra good old South Park.
Jag har lyckats fånga detta program sent om nätterna några ggr på sistone och fått en helt nyvunnen respekt för det.
Garvade läppen av mig igårnatt när The Dogwhisperer, Ceasar, skulle uppfostra Cartman.
När de i avsnittet senare spelade WoW som galningar för att stoppa en allsmäktig fetknopp som gick runt och slaktade folk utan dueller (??jag vet ingenting om skitspelet, men tydligen måste man duellera för att kunna döda varandra??).
Alla skämt var spot on och kommentarerna de små killarna bränner av är uuunderbara.
Precis som simpsons, family guy och american dad blir detta programmet bara bättre med tiden!

All heder till Sopranos också. Tony har en underbar livssyn. Han är bara helt makalös. Gives me the chills.

Däremot vill jag kasta apbajs på Prison Break.
Har blivit mer eller mindre tvingad att se det hos D.
Det började kanske lite bra, men nu är det lika pinsamt som Lost blev.
Ugh. Den här tatuerade lillkillen, Michael Scofield, som har kroppen som en leukemisjuk 7åring, är som 2000talets McGyver.
Och hur många fängelser har de brutit sig ut ur nu?! fucking embarrasing!

...nog om vad dumburken har att erbjuda och åter till verkligheten.

Syster flyttar snart till Sthlm. Aaaaaaaah. Jag har försökt förtränga det länge nog.
Jag vill inte. Det är tråkigt nog att ha henna i Lund. Jag kommer att gå crazybananas .
Men Du, Sis, jag stöttar dig till 100%, om du lovar att inte glömma bort din riktiga kaossyster!

Saknar min Smilia och min Mis också. Vill ha er här, med mig, en flaska rosévin och den festaste ostbrickan i universum. Det hade varit ngt va?
Så se till att pallra er till mig, eller ska vi mötas halvvägs?
Anyhow, så måste vi ses snart.

Nu måste Martan pallra sig iväg till jobbet.


Vi ses i vimlet.

Je sais pas.

Så många upplevelser på så kort tid.

Älskar mitt nya jobb. Känner mig lycklig både när jag går dit och när jag går hem.
Nöjd. Nyskapande. Nytänkande. En stimulans som legat på is så länge.

Slipknotkonserten. Åhåå, uppenbarelse. Vilken känsla. Hardcore, minst sagt.
Trots alla bra känslor jag får av att tänka tillbaks på den, kan jag bara inte förstå varför man ska slåss på konserter som denna?!
Moshpits och allmänt knuffande är inte alls min melodi.
När vi väl hade hittat en skön plats lagom nära scenen o alla var nöjda var adrenalinet på topp.
När de sedan höjde och vände hela trumsetet höjdes pulsen avsevärt.
Bevara Kristianiaflaggan var också väldigt uppskattad bland danskarna. Kramp i smilgroparna av stämningshöjaren deluxe.
Kort och gott, TACK SYSTER, för att du släpade med mig, styrde upp ditfärden och var en klippa när jag försvann i tsunamin av crazy emos.

Grannens flytt, gav mig massa inspiration. Jag vill fixa o trixa mer hemma. Är mer motiverad också. Kommer sakna min doorkeeper, men glad att han kommit upp lite, penthouse, like me!
Tyvärr ligger jag nu deckad av en monsterförkylning utan dess like.
Jag mår som en överkörd mördarsnigel, saltad o klar för graven.
Huvudet är tungt, tungan stor som ett vedträ och jag spottar ut proppar i gråskala. Yummie!

Jag ska försöka mig på att jobba idag, sen återstår det att se hur jag fixar det, om jag sedan klarar resten av helgen+ nästa vecka. Mentholnässpray, bafusin, tigerbalsam, ipren och div. bedövningsmedel ska nog hjälpa en bit på vägen.

Ensamheten var påtaglig häromhelgen.
Flytt på dagen, poker på kvällen, öl, vin och sedan en liten tur på Báb (vilket floppställe).
När jag senare skulle dra mig hemåt, ovanligt klar i huvudet, gick jag ensam på gågatan.
Tystnaden var hjärtskärande. Mina fotsteg ekade. Inte en människa i sikte.
Ingen saknad på mils håll. Ingen värme. Bara ensamt.
Inte på ett dåligt sätt, inte heller på ett bra. Bara helt tomt.
Hade mobilen ringt hade jag struntat i det. Hade någon gråtit hade jag gäspat.
Den sortens ensamhet. Farligt, men härligt. Otäckt, men spännande.

....

Scribbler.

It's me, Scribbler.



http://se.youtube.com/watch?v=DkWLYe01GXU