Belly up.

Har jobbat min sista dag på Max. Vilken konstig känsla! Hatkärlek at its' highest.
Jag kommer sakna alla mina kollegor, mina vänner.
My partners in crime. Ni är alla guld värda.
Glöm inte mig. Jag är obligatorisk på alla kommande personalfester.
Inget party utan Marty, right?

Jag ser fram emot ljusare tider.
Lite förändring förgyller, mer fritid, mer papper med svunna kungar.
Ett lite lättare liv. Mindre virrvarv bakom pannbenet.
Mindre tryck på leder och telefonen kan få vila lite.

Tyvärr är det ju inte så att när en sak löser upp sig följer allt annat efter.


Förd bakom ljuset, hur länge vet jag inte, sitter jag nu här, med tårar rullande ner för kinderna och ett enormt tryck över bröstet.
Jag blev visare efter första gången, men det är bevisat; Bränd Marta flyr ingen eld.
Jag vet hur jag vill ha det, jag vet vad jag vill. Jag vill vara vi. Det tyckte jag var mysigt.
Vet inte vad som satt stopp för oss. Kan inte för mitt liv fundera ut det heller.
Med ingenting & noll sagt är det väl bara att svälja...? Det är bara så förbannat satans helvetes jävla svårsmält.
Tillbaks på ruta ett. Rebooting. Ärrad. Ledsen, så jävla ledsen.
Ledsen att jag aldrig verkar räcka till...
If you could only see what I see, everytime you leave...
Fcuk.
Vill vara arg. Kan inte. Kan bara vara ledsen. En slagen hjältinna. Död på slagfältet.


Flaket i kylen & halvan Smirnoff frestar. Men jag låter bli.
Nya jobbet och alla omkring betyder mer än bedövning just nu.
Jag måste växa upp. Inte dricka, sova eller bara döda alla känslor.
Jag måste lära mig ta itu med allt. Om andra kan fungera så, varför kan då inte jag?

Ensamheten är påtaglig. Tryggheten känns som bortblåst.
Vill bara dra tillbaks klockan.
Inget fake, bara riktigt, ärligt och rent.
Varför blev det inte så?
Varför ska jag alltid få ont?
.....

She's sick of being late, she knows she's second rate.